Vår vardag

Elina på morgonen    andäktig när hon får vara i sin storasysters rum.


Höst i Västervik..... Den här byn är ruggig på blommor.     Rikard tog med sig Hannah, Elina, Emmie och Nils till badhuset i lördags medan jag städade. Jag är imponerad över att han klarar av att ta med sig 4 ungar själv, varav två inte är simkunniga. Alla barnen var dock lyckliga och glada, han med för den delen.


En bild från Sandvik på Öland som Emmies duktiga mamma tog.       Emmie visar upp dagens fångst för Elina, likadana badräkter har de också. Charlotte kom över med massor av bilder hon tagit på ungarna från sommaren, bl.a. från ridlägret som Hannah och Emmie var på - dit jag naturligtvis glömt kameran...

Rikard har börjat lägga golvet på övervåningen, och det blir riktigt bra! Vi är äckligt stolta över våra val, och går just nu omkring i klubben för inbördes beundran.

Han startade redan 6 igår morse efter 11 timmars befogad sömn, och då såg golvet ut såhär:

 Han hade tidigare skurit upp mattan, och hittat... ingenting, inte ens en död hamster. Men ingen fukt heller tack och lov, inte för att vi hade gjort någonting annorlunda, men bra att veta.

 Lilla Elina ville gärna hjälpa till, ingen lyckad kombination dock. Hennes favorit-hjälpa-till var att dra sönder plasten som ska ligga under golvet. Då blev pappa arg...

 ...och snälla Hannah fick rycka in och underhålla den lilla vid datorn. Datorn i Hannahs rum fungerar äntligen tack vare min väldigt snälla arbetskamrat Kalle. Hannah höll stånd fram till 9 då jag behagade kravla mig upp ur sängen, sen gjorde jag min plikt dock.                                                                

Så här långt har han i skrivandets stund hunnit. Han fick dock åka tillbaka med en del tiljor/brädor (?), för dom var skavda på kanterna. Visst blir det fint!! Sök gärna medlemskap i klubben för inbördes beundran.

Hannah gillar också golvet, och hon var till större hjäp än sin lillasyster. Hon kunde bl.a. hålla i brädorna när pappa sågade. Vi har förresten börjat fundera på att lägga in golv i bägge ungarnas rum framöver (Rikard tycka kul), ska det vara samma eller ett ljusare? Det finns ju ljust på ikea för 39 kr kvadraten.....

Vi hem en tidning från kyrkan som ligger här runt hörnet. Jag bläddrade igenom den lite slött, som man gör med reklam man är ganska ointresserad av. Hajjade dock till när jag på en bild såg en liten tjej jag tyckte mig känna igen... Det var naturligtvis vår Hannah.

Hon har ju i några år varit med i Miniorerna, och de har sommarläger varje försommar på Gläntan. 3 foton var tagna från lägret, och Hannah var med på.... 3.... I fokus på 2.... Hon har en förmåga att fångas på bild! Men jag kan ju inte säga att jag inte gillar det.

Tog foton av tidningen, så de är riktigt usla.


                               

                 Hannah i förgrunden           Hannah i rosa tröja, Emmie bakom

Tilsammans med ett gäng elever åkte vi till Stockholm i onsdags för att besöka Casa Cor - rekommenderas. Allt gick dessutom helt smärtfritt, eleverna skötte sig som de skulle och jag fick shoppa.

Även om jag inte fick många nya uppslag ( så mycket pengar har jag inte) så kan jag visa vad jag fastnade för, som är möjligt att genomföra då.

 Det här är väl egentligen bara en klunga med stora glödlampor, men det är ruggigt effektfullt - och relativt lättplacerat.


 Man ser väl egentligen inte vad det här är... Men en plexiglasskiva i form av en väggkandelaber, helt platt. Kan jag tänka mig att ha i hallen.


 Ja, ja jag vet, Elina skulle hata den. Men JAG vill ha den i hennes rum. Med vita tapeter, små rosor på väggarna och änglar i hörnen.... När Hannah var liten, då minsann, då fick jag. Men då hade man ju bestämt sig för att tänka genus, dum var man.

kommer ni ihåg tjafset kring kyl och telefon? Det är på gång igen. Vi har bestämt oss för att plocka hit en soffa, en matta och sätta upp lite hyllor med böcker åt eleverna. Lite frihet under ansvar.

Vilka tror ni blir först? Städerskorna eller vaktmästarna? Klart är iaf att det är en väldigt egendomlig maktfördelning på det här bygget. Tilläggas ska att jag fått ok från rektorn.

Men jag gillar när det händer saker...

Mycket snabbare än jag trodde!!! Rikard lever dessutom fortfarande...


                                                     
                                             halv                               nästan

 

Elina var mycket glad över att handtagen äntligen var tillbaka. Jag är nöjd, fondväggen lyser så det blir ljust i trappen. Bara lister kvar nu!

Shoppat blev det, men inte som jag tänkt mig. Som mamma till en treårig liten ängel har man vissa förväntningar på färgval och intressen. När nu gympadräkt skulle inhandlas såg jag naurligtvis en liten rosa skapelse med tillhörande kjol framför mig, jag hade fel - igen.

När jag pratade med minimonster om saken var hon mycket bestämd i sitt färgval, men som 33 år äldre och myyycket visare visste jag att jag kunde få henne att ändra sig.

Mamman : vilken färg vill du ha på gympadräkten
3-åringen: blå
M: rosa
3: blå
M: men det kanske inte finns blå, rosa är fint
3: grön
M. det kanske finns rosa och vit
3: grön eller blå eller orange
Ungefär där gav jag upp diskussionen, dock inte kampen.

På stan hamnade vi på h&m, och jag plockade fram de gympadräkter som fanns att tillgå, 3 rosa och en vit. Det första barnet ifrågasätter är naturligtvis färgen, vart var den blå... Det blev den vita, buhu. Det där med kjol var hon inte heller särskilt imponerad av.



Men sen skulle ju gympapåse inhandlas också, och nu skulle väl mamman kunna få matcha upp det hela med lite rosa, så jag plockade fram det som fanns att tillgå. Ni ser resultatet nedan:


Men faktum är att när hon väl vant sig vid gympadräkten hade hon ganska kul, och den åkte inte av förräns hon skulle i säng. Då plockade hon ordentligt ner den i den fruktansvärda gympapåsen.


                                


Sen blandade sig fadern med i leken, observera vart han tittar, inte är det på dottern inte....


      men han kom över sig själv, efter ett tag...

Mina barn har som vanligt bestämt sig för att det är helt normalt att vara pigga och vakna före klockan 7. Ni som sett mig på morgonen vet att jag inte direkt håller med.

Rikard ligger och snarkar och jag är avundsjuk. Tror ni att jag kan använda att jag fortfarande är sjuk, att jag måste gå upp med ungarna imorgon eftersom han bestämt sig för att jobba, att det är jag som ska ta med ungarna bort en stund för att han ska få egen tid??? Vilket alternativ kan man väcka honom med? Äh, jag vet ju att ni också ligger och snarkar någonstans - usch - slöfockar är vad ni är!

För er som har barn som inte äter; Elinas förfrukost består idag av välling och 3 äpplen.... Stora äpplen...

Stan öppnar om ett par timmar, då ska det inhandlas en liten gympadräkt åt den lilla och kalaspresent åt den stora. Men då ska den stora ha städat sitt rum först, vadslagning på det någon. Jag sätter en miljon på nej.




Hannah har kommit på en lek, hon byter Elinas äppelbitar mot Elinas halsband...Full logik i den också. Men båda verkar nöjda. Nu ska jag hänga tvätt, för jag glömde väl inte att säga att jag städat köket, sorterat tvätten och satt på tvättmaskin nr. 1 av 3000 den här helgen. Jag är så präktig!

...ville inte sova ikväll, men det gjorde ingenting för hon var så söt hos far och katt.




Tidigare på dagen hade Hannah och Emmie varit perfekta lekkompisar ett tag, så hon borde visserligen varit rejält trött. Ibland funderar jag på om ungen har noll sömnbehov. Nu sover hon iaf oftast på nätterna.


                                             

Det första vi gjorde var att försöka komma in. Vi fick hjälp av nån kille som jobbade där. Man fick inte komma in om man inte skulle köpa gårdskort först. Sen kom de andra in som skulle betala för att komma in. Och sen träffade vi Moa och Emelie, vi gick in tillsammans. Då frågade jag "ska ni inte ställa er i godiskön redan".

När vi hade kommit in tittade vi på dem som dansade, det var inte så många, det var några som dansade runt i ring, jag vet inte varför. Vi vågade inte dansa, för vi tyckte det var pinsamt först. Förrän det blev danstävling, då släppte vi loss rejält. Jag och Moa gjorde den där volten (visar på golvet).

Jag hade tråkigt i början, så det enda jag kunde göra var att skicka ett sms till mamma. Det blev roligare sen. Det var roligast att vara med kompisarna. En gång under discot så hade jag för Emelies ögon med händerna, och då trodde hon att det var nån kille, och när jag tog bort händerna så blev hon bara "jaha, var det du, jag trodde det var någon kille" hehe.

Till sist ställde sig i godiskön, varenda en, godiskön var kanske 15 persioner som gick ut genom en dörr så att man nästan inte kunde komma in i det där rummet. Men det spelade ingen roll för jag skulle ändå inte in i det där rummet. Jag satt utanför det där rummet i en soffa och väntade på dem. Det kändes faktiskt bra att klara mig utan godis. Jag har faktiskt skickat 3 sms under discot, 2 till mamma och ett till min faster.

Sen var det ju havet stormar, en lek. Det var så här att först åkte Emelie och Moa ut, samtidigt faktiskt. Sen så åkte ju jag ut, när det var kanske 5,6,7 stolar kvar. och så stannade Emmie kvar tills det var 3 stolar kvar, sen var det någon som puttade ner henne på golvet så att hon åkte ut. Hon kom ut och sa "nån knuffade ut mig". Man kunde vinna chips, förlåt pappa. Jag försöker jämt vinna grillchips åt honom, jag försökte till och med tigga. Jag skulle tagit med mig pengar i smyg för att köpa de där grillchipsen. Om jag vunnit hade dom varit gratis.



På slutet sa Emmie "Titta, det är kolsvart utan nästan, det är bäst att vi åker hem innan det blir kolsvart" Då fick jag problem med cykeln, jag hittade inte cykelnyckeln nämligen. Och Emmie blev kissnödig, men det glömde jag bort. Hon sprang in på toaletten. Jag fick springa in och tömma ut allt ur väskan, och där var den jag trodde jag hade tappat den. Sen kom Emelie, hon kom och sa "jag tror att jag har glömt min godispåse i din väska" och så började hon rota minsann, men det fick hon, och så tog hon sin påse.

Sen så ringde jag hem, och så bara fick jag höra crazyfrog-låten, och så sa jag "snälla kan vi stanna och höra låten" Men Emmie ville hem, men jag var snabbare, för hon är inte lika van vid att cykla som jag. Och så kommer vi till den där tunneln, och det var kolsvart, men det var lampor i och det visste inte jag, för jag hade aldrig cyklat så sent genom den tunneln. När vi kom upp vid tunneln då sa Emmie "kan inte du ta fantan" "Nej, jag har redan tagit hela väskan det är nog svårt", jag hade ingen lust att stanna. När vi kommit över bussvägen, åker vi in i glas, så jag vet inte om jag har punka nu. Sen körde vi hem och då frågade Emmie vilken väg som var kortast, vi tog skogsvägen för den tyckte jag var så mysig. Sen kom vi hem då började mamma ta kort.

Förra veckan var lilla Elina med om en stor händelse - sin första idrotttävling! Dagis hade anordnat en springtävling, med start, mål och vattenkontroll. Elina har sedan dess pratat glatt om att hon varit i mål.

Den fantastiska lokaltidningen var naturligtvis där, det snoddes väl inga cyklar den dan. Lilla Elina är dock inte lika bra som Hannah på att hålla sig framme när tidningar finns i närheten. (Hannah har faktiskt varit på bild just från Kräftan!) Den här gången var det istället grannens lilla unge Elias som fotografen hittade.




Men så fick jag reda på att lokaltv hade varit där också, visste inte ens att vi hade lokaltv. Men det är klart de ska täcka en så enorm händelse i stadens historia. Den här gången fastnade dock den lilla. Gå in på http://www.vt.se/ och klicka på webb-tv, du måste tillåta pop-up fönster. Klicka sen på: Spring i benen på Kräftan.

Om ni nu har svårt att hitta vår lilla, så är det den ungen som står helt still när de andra gymnastiserar... Blicken i ögonen påminner om min när jag ser på idrott - förvirring och fasa. Det är också den ungen som i stort sett får ledas runt av snäll fröken. Om ni bara kunde se henne härhemma....

Så fint det blir. Hanna Häggmark och Filippa Åhman gillar julpyssel och gör smällkarameller som de ska ta med hem och hänga i julgranen.

Efter flera veckors underarbete är äntligen målningen på övervåningen klar!!!!!!!!

Jag har försökt ta en bild på färgen, men vad jag än gör så blir det helt vitt, det är inte helt vitt. Men ett av korten blev någorlunda, så här kommer det:





Om man jämför med fönsterkarmen så ser man iaf att det inte är kritvitt, men riktigt så mörkt som det är på bilden är det inte heller. Rikard har fått upp farten rejält under helgen, och nästa projekt blir tapetseringen. Men då ska man naturligtvis underarbeta först, så jag antar att ni får se en bild av det om en månad ungefär... Tapeten ska upp på den gula väggen bakom Rikard, man ser iaf skillnaden mellan färgerna här. Gult är verkligen fult!




Så, kvar är: underarbete (bläää), tapetsering förenad med livsfara för Rikard, lister (sliiipa) och golv. Men innan vi lägger det nya golvet verkar det som om vi måste bryta upp det gamla eftersom vi hittat en konstig stor bula mitt på, död hamster kanske... Jag har sagt det förut, varför kan ingenting vara enkelt?!

Att man ska känna stress över det här nu också. Jag började ju så bra med att uppdatera nästan varje dag, men vad gör man när det händer noll och ingenting? Sen orkar man ju inte skriva ens om det händer någonting, och då får man dåligt samvete för det också - framför allt när alla andra är så duktiga.

Den här veckan har iaf min make fyllt år, ålderdomen närmar sig med stormsteg. Av mig, och mamma, fick han en fiskeresa, vad gör man när man inte har någon fantasi? Av sina föräldrar en stege och av barnen en pannlampa och en massa saker som Hannah gjort själv, bl.a. ett jättefint kort.




Sedan har min kära mor varit här! Jag är av den bestämda åsikten att hon borde bo här, och jag vet att resten av familjen håller med. tyvärr är min syster av samma bestämda åsikt, så vi kommer väl inte att kunna lura henne varken hit eller till Stockholm. Enda lösningen är väl att någon ger mig ett jobb i Karlstad - gärna snart...

Vansinnigt enkelt är det när mor är här: maten handlar sig själv, maten lagar sig självt, barnen äter massor, barnen är snälla mot varandra, toapappersrullar och skräppåsar byter sig själva, barnen tar sig fram och tillbaka till skola och dagis själva... Magi är vad det är! Bara en sådan sak som att Hannah hjälper till hemma - och tycker det är roligt!!! Något fel gör vi uppenbarligen, men jag tänker inte rota i vad det är.





En familjemedlem som faktiskt inte ens omnämnts här är katten, men när mor var här var han faktiskt söt. Hannah kom springande och sa åt mig att ta med kameran. Bildbevis kommer här:


                                                      

...har vi köpt oss, fyndpris på blocket!! Men nu ska vi ha ett nytt överdrag, bemz naturligtvis.
Det är här ni kommer in: vilken färg ska soffan vara vara i? Betänk två barn, varav en tre-åring.

Golvet kommer vara mörkt, valnöt, väggarna vita, matta brun, hyllor vita.



                   


Soffan är blå, vill inte ha fler blå soffor. Skulle i och för sig kunna tänka mig en klargrön just nu, men det är väl som sagt just nu det.

Tyvärr kan vi inte skicka denna eminenta skylt eftersom det skedde en liten olycka strax efter att den lilla fick tag på den...

                                     

Elina har idag lärt sig att man inte kan ställa sig på en teckning och tro att den ska hålla. Hon har också lärt sig att det inte går att laga teckningen igen om den gått sönder. På tredje bilden ser du hur hon ser ut när hon lärt sig detta. Men som tur var surar hon inte länge, utan tycker att det är helt ok att slänga alltihop i soporna...

Men som stolt förälder måste jag naturligtvis också visa att hon lärt sig att göra huvudfotingar, den här befinner sig tillsammans med ett tiotal andra längst ner på teckningen.




För att avsluta kan jag säga att det ligger ett litet paket här hemma åt dig. Elina tyckte att du gott kunde komma och hämta det, men snäll som jag är ska jag bära iväg det till ett postkontor - håll utkik i brevlådan i veckan.

Tyvärr har jag inga före-bilder, men det är väl några av er som drabbats av synen av detta anskrämliga utrymme och vet hur det var. I och för sig är det nog några som handgripligen blivit hindrade att gå dit också, inget rum att vara stolt över direkt.

Det är omöjligt att ta kort på den lilla blindtarmen dock, så ni får hålla till godo med dessa.


 Kortet är taget utifrån, mattan ska bort...


 ...och ersättas av denna, det är visserligen ingen pappelina, men kostar heller inte som en sådan... Plastmatta, precis som mor föreslog.


 Här ser ni torkskåpet i all sin glans, målat med griffeltavlefärg - riktigt bra blev det. Skåpet är ju dessutom magnetiskt! Listerna är dock inte på plats, men det kommer säkert snart...


 Garderoberna köpte vi ju, men när vi skulle ställa in dem märkte vi till vår förvåning att grovkök har en massa konstiga vattenrör lite här och där. I det här fallet naturligtvis där vi skulle ha garderoberna. Men det löste Rikard smidigt genom att bygga en sockel som får vara hem för skor. Garderoberna börjar alltså med lådorna egentligen. Målade dem vita gjorde jag också, i orginalfärg var det som att gå emot en vägg av körsbärsträ. Det og en massa extra tid, men det är helt klart värt det. Det ska naturligtvis vara dörrar för bägge garderoberna, men vi har inte hunnit så långt  än, det är lite snett och vinnt när man köper billigt...

 Nytt draperi för städskåpet har jag också sytt, i det här tyget. Öljetter ,så att det är lätt att dra fram och tillbaka, och tyget är riktigt tjockt så att det sitter på plats.

Vad som saknas nu är alltså: lister på torkskåpet, matta, dörrar till garderob och krokar till tavlan som sitter mitt emot torkskåpet och som ni inte har sett för den är bara vit (fiiin mening).

Nu är det er tur, förbättring eller inte?

  

Efter att ha upptäckt hur erbarmliga mina elevers kunskaper kring sitt kristna kulturarv är, så bestämde jag mig för att det var dags för min minsta att påbörja sin utbildning. Hannah har visserligen gått i miniorerna i flera år, så hon är inte försummad. Hoppas mormor läser det här så att hon ser hur äckligt duktig jag är.... Men är man religionslärare så har man väl inget val, måste ju tänka på barnens framtida betyg i so!

I tidningen hittade jag så söndagsklubben, passande nog var den riktad till barn mellan 3 och 12 så jag kunde släpa med mig bägge barnen. Nackdelarna var: 1. det var på söndagar (döööh) 2. det var klockan 10 på morgonen (snark). Men präktig som jag är *sträcker på mig* klättrade jag upp ur sängen 07.30 och vi satt i bilen 9.30. Observera att Rikard fortfarande snarkade högljutt. I min enfald trodde jag dock att det var en liten lekklubb där barnen kunde springa av sig någon timme - fel.

När vi kom till kyrkan såg jag att det också vallfärdade pensionärer i samma riktning, misstänksamheten växte. När vi kom in blev vi i stort sett anfallna av folk som skulle hälsa, så det var tydligt att det alltid var samma människor där. Sen blev vi tyvärr lotsade in i kyrkan... Jag har absolut ingenting emot gudstjänster, men för er som har minsta lilla kännedom om Elina, ni kan ju tänka er utfallet. Det lilla minimonstret satt inte stilla en sekund, hon lyckades till och med krypa under kyrkbänkarna och komma fram mellan benen på en liten tant framför oss, efter ett tag slutade jag dock bry mig, hon var iaf tyst (nästan).


                             

                                              

Hannah fick dock ett förtroendeuppdrag. Prästen hade hälsat på oss innan gudstjänsten, och när barnens medverkan började närma sig sitt slut skulle ett av barnen tända ett ljus. Hannah blev då tillfrågad av prästen om inte hon kunde komma fram, och det skötte hon med den äran. Mycket stolt mor hade hon där!
  
                      


Efter detta bar det äntligen av ner i källaren och med oss följde en söt gubbe utklädd till Mose, iklädd badrock, filt och örngott. Han satte barnen kring sig och berättade ur Bibeln. Hannah skötte sig perfekt, Elina föredrog att leka på andra sidan salen... När Mose försvann delade dom gruppen och då vågade den lilla lite mer.


                                                                          

De fick lära sig lite om Mose, klistra lite märken på en karta, rita och leka lite. Lite för lugnt för den lilla, men Hannah var nöjd och vill gärna fortsätta. Så första söndagen varje månad ska vi gå i kyrkan - alla som vill är välkomna att dela min plåga - tänk på era barn nu, tänk på era barn...

Söndagsklubben avslutades med kyrkkaffe (japp, traditionen lever), där ännu fler pensionärer attackerade oss för att försäkra sig om att vi kände oss välkomna. Sen åkte vi hem, och jag försökte utnyttja Rikards sovmorgon till min fördel resten av dagen. Hur god som helst kan man inte vara.