Vår vardag

Luciamaraton är över för den här gången, och vi överlevde - knappt. Men eftersom jag har perfekta barn (jajamensan) så måste jag naturligtvis plåga omgivningen med massor av bilder.

Den tolfte hade Hannah lucia i skolan, och även om det var trevligt så var det ljusår ifrån framträdandet i kyrkan. Hannah sjöng dock en duett, och det var höjdpunkten. Litet missöde dock; när hon skulle gå fram till mikrofonen så var den alldeles för låg, lärare sprang fram för att höja den - men inte förräns Hannah, högt och ljudligt i mikrofonen, hann säga "tusan". Det är väl vad hon kommer att komma ihåg från den föreställningen...



Nästa i rad var lilla Elina, ingen lucia där, coola tjejer är tomtar. Kanonarrangemang var det, ett gäng änglalika 3,4,5-åringar som skötte sig exemplariskt klockan 6.15 på morgonen... Det är pedagogik det!

Elina körde dock sitt eget race som vanligt, hon studerade församlingen under halva föreställningen innan hon bestämde sig för att vi var värdiga. Sedan sjöng hon med allt vad hon kunde. Tomteklänningen var hon mycket nöjd med, och den fick vara på resten av dagen, och nästa dag, och nästa dag. Nu ligger den till slut i tvätten.

Observera jättegäspen hon levererar på gruppbilden. 
     


På luciaaftons kväll var det så dags för Hannahs stora framträdande i Hallingeberg. Dels skulle hon vara lucia, men det visade sig att hon även skulle sjunga solo för första gången. Jag var tyvärr inte med, men det var pappa och mormor. Enligt närvarande var det helt fantastiskt, folk hade kommit fram till Hannah efteråt och berömt henne för att hon sjöng så bra och de är redan bokade för nästa år. Mormor kunde inte sluta prata om det. Hannah svävade på små moln när hon kom hem igen.