Vår vardag

För det första, jag har fortfarande känningar av magsjuka - det är alltså fortfarande synd om mig, bara så att ni förstår vilka premisser jag startade med.

På jobbet startade vi med en timmes samling i aulan, det brukar oftast vara mycket meningslöst - men idag slog det rekord. Vi satt en timme och blev konstant förolämpade, i lagom föraktfull ton. Det verkar som om de högsta hönsen egentligen inte tycker att vi gör någonting rätt. Det är alltid kul att få reda på att 7 år på universitet gav utdelning.

Migrän kom som ett brev på posten.

Efter den fantastiska samlingen skulle vi arbeta med våra lokala kursplaner. I vår grupp är vi 3 personer. Vi var klara - trodde vi. Enligt person 1, som sitter i ledningsgrupp, hade vi gjort helt fel. Jag tröttnar, stolpar upp till högsta hönsen. Frågar naturligtvis vad det är som gäller, får till svar mummel om layout, det skulle tydligen inte vara grått, gult och grönt där. Keh!

Ger mig naturligtvis inte (fortfarande upprörd efter samlingen), får en massa floskler utan substans till svar. Ber henne skriva ner eländet, eftersom jag inte känner att jag kan förmedla svaret till gruppen. Kan hon inte.... Till slut drar hon fram några rubriker hon satt ihop, tycker att det är för mycket text i vårt arbete och säger åt mig att vi ska förenkla. Jag ger upp, stolpar ner till gruppen.

Gruppmedlem 3 går in till högsta hönsen direkt efter mig. Sätter sig och diskuterar. Kommer ner till gruppen med beskedet att det är för lite text, vi ska lägga till en kolumn i vårt arbete.

Så nu har vi tre klara besked:
1. det är fel
2. det är för mycket text, förenkla
3. det är för lite text, lägg till

Det är så kul att jobba ibland, framför allt när man redan i förväg vet att vad man än lämnar in så blir det så rätt....

När jag kom hem med alla barnen, hade katteländet skitit på badrumsmattan - två gigantiska korvar som jag naturligtvis klev i. Mattan är slängd nu, och strumporna.