Vår vardag

Det tredje, och för vår nya 10-åring, sista kalaset för i år, var barnkalaset - eller man kanske inte ska säga barn längre...



Hannah hade beställt klätterkalas, och den här gången hämtade vi farmor och tremänningen Linn på tåget!  10 flickor och 2 pojkar var bjudna, lokalen var bokad och allt inhandlat. Det var bara det att när vi kom dit - var lokalen inte bokad...

Någon har gjort fel någonstans, och det var bara ren tur att det blev kalas över huvud taget. Hade vi dykt upp 5 minuter senare för att ställa iordning hade allt varit stängt och låst inför helgen - och vad gör man då med 12 ungar som man har lovat klätterkalas - för att inte tala om de 12 ungarnas föräldrar... Tack och lov var det en ung, mycket snäll kille, som förbarmade sig över oss och stannade kvar som instruktör, men jag kan lova att Rikard kommer ha en trevlig liten pratstund med killen som vi gjorde bokningen genom.

Men barnen fick sitt kalas, de klättrade allt vad de kunde, både på egen hand och hängande i rep 9 meter upp i luften - snabba är de, de små liven. Tjocka madrasser är dessutom utlagda överallt, så inte-stöta-golv-leken fungerade extremt bra. Mitt i lokalen hänger också en gunga, med väääldigt långa snören, farten de får upp där kan göra vem som helst nervös. Ett missöde hade vi, och det var en kille som ramlade i en trapp, rejäla skrapsår på knäna och magen blev följden, tack och lov ramlade han uppåt, inte nedåt, trappen är hur brant som helst så det hade kunnat gå riktigt illa.

Hannah var dock mycket nöjd med kalaset, och så slut efteråt att hon inte ens orkade följa med till affären - något hon gillar på lördagar. Och om Hannah var slut efteråt, så var det ingenting mot vad hennes mamma var...